moaingridmarie.blogg.se

Hjälp vad jag älskar den här staden. Jag älskar den verkligen så mycket. Den är så otroligt vacker. Den är så ren. Så fräsch. Människorna är genuina och trevliga. De hjälper till, säger hej, önskar en trevlig kväll när man delar hiss och slänger iväg ett leende på morgonens allra tidigaste timmar. Det är så väldigt olikt Sverige. 

 

Redan förra veckan hade vi bestämt oss för att vi idag skulle ta oss en riktig tur runt i DC. Vi skulle upptäcka och suga in oss av atmosfären och huvudstaden ger ut. 

 

Vi började redan klockan tio på morgonen. Vi tog tunnelbanan till Georgetown där vi satte oss på en bageri och köpte varsin panini. Jag köpte en frukostpanini men scrambled eggs, bacon, tomat och purjolök - gott. "Vi" är alltså Amanda, Nikita, Victoria och Caroline. Jag tycker Georgetown är underbart. Det är lite som Gammla stan. Vacker arkitektur, inte så mycket turister, gatorna är prydda med alla världens olika blommor och träd och det är inte många meter ifrån varandra trädsgårdsmästare och gatusopare jobbar. De har verkligen satsat allt på att gatorna ska vara rena. 

 

Vi tog sedan metron till en station några kvarter bort från Vita huset. Det var inte så speciellt som jag trodde. Man står väldigt långt bort från själva byggnaden som turist. Ett stort stängsel omhängnar hela byggnaden och svartklädda security-kvinnor/män stod på taket. Bakom Vita huset (eller framför) ligger alltså National Mall och Washingtonmonumentet. För första gången gick vi ända fram för att se på denna spektakulära men något tråkiga monument. Amerikanska flaggor stod som en ring runt alltihopa och gjorde det extra patriotisk. Och som grädden på mostet sprang det svettiga kvinnliga och manliga soldater omkring på området och flexade muskler. 

 

Efter monumentet gick vi vidare nedåt till National World War II Memorial. Ganska häftig upplevelse. Svårt att beskriva men väldigt vackert. Som Amanda beskrev det: "Hela Washington är så öppet. Man kan se precis allt vart man än står känns det som. Det är aldrig tätt med folk eller klastrofobiskt. Det känns som om man kan gå till precis vart som helst." Och hon har rätt. Allt är så öppet här. 

 

Vi lunkade vidare (eller nästan sprang) bort till en park i närheten för att söka skugga. Det var en väldigt varm dag idag. I solen var det närmare 30 grader så vattnet man hade med sig gick åt snabbt och blodsockret sjönk snabbare idag än någonsin förr så jag var glad att jag hade tagit med mig ett äpple. 
Parken var väldigt vacker med en stor damm i mitten där kanadagäss och änder trivdes bra tillsammans. Jag längtar så tills hösten då allt kommer färgas gult och rött. Med tanke på att så mycket av staden är täckt av skog och grönt så kommer hösten bli helt otrolig. För att inte tala om våren när de 2000 körsbärsträden kring Washingtonmonumentet kommer börja blomma...

 

Vår slutdestination var Lincoln Memorial och the Reflecting Pool. Många människor hade samlats här. Trappen var knökad av människor på grund av den stekande solen. Trappen låg i skugga så efter att jag tagit kort på allt, och sagt tjena till Abbe satte jag mig tillrätta mellan indier och japaner. Det var skönt att vila fötterna för nu var klockan 16 på eftermiddagen. Vi hade alltså varit igång i sex timmar. Jag tror vi spenderar upp emot en timma på sista anhalten innan vi försiktigt tog oss hemåt.

 

Nu är jag helt slut och mina fötter dunkar av smärta. Ska bli skönt att äntligen få lägga sig ned. Ha det bra så länge!